Om formen
Jag är i väldigt dålig fysisk form. Eller, dålig åtminstone. För två år sedan var jag, faktiskt, väldigt vältränad. Jag hade också hur mycket tid som helst till träningen just då. Och framförallt hade jag ett enormt träningssug, jag älskade att träna och gjorde det mycket och gärna. Mellan tio och tolv timmar i veckan, varje vecka. Jag var fräsch som attans. Och stark som en liten oxe. Stark, glad och snygg.
Sedan kom ett uppbrott, ett års festande och byte mellan olika mediciner. Det blev färre timmar på gymmet, glädjen i att träna försvann. Glädjen i det mesta försvann. Glädjen blev istället till ett borde, måste. Och detdär måstet ledde till att träningen allt oftare uteblev, och sedan flyttade jag till Umeå.
Försökte mig på en comeback med simningen, tröttnade och gick på nåt spinningpass då och då. Sen blev allting så himla svart.
Jag vet att jag behöver träna och äta bra mat. För att orka, för att inte få ont i axlarna och i ryggen.
Men de senaste månaderna har varit en jävla kamp varenda dag, en kamp för att ta mig upp ur sängen och äta något annat än fil. När allt är svart, kroppen inte längre bär och det är ett enormt projekt att duscha. Ja, då är det jävligt svårt att sätta sig på bussen i 30 minuter för att åka till gymmet. Verkligen skitsvårt. Och när allting smakar grus är det svårt att motivera sig till att äta något annat än fil och hårdbröd, och min läkare säger att jag måste äta mer, och framförallt bra mat, för att orka leva. När mina energidepåer är helt slut så bör jag tydligen äta fem små mål om dagen. Men vem orkar det när allt smakar grus? Vem orkar ställa sig och laga mat när man är helt dränerad på energi?
Det är en lång väg tillbaka, men det ljusnar. Det gör ju faktiskt oftast det. Och jag vet att jag kommer bli sådär vältränad igen. Stolt och stark som en liten oxe. Skillnaden nu är att det får ta den tid det tar. Just nu tränar jag tre gånger i veckan och jag börjar känna en liten, liten glädje igen. Det känns fortfarande som ett måste, för att alla andra tränar så mycket och är så fräscha. Men jag tänker försöka nöja mig med tre gånger i veckan ett tag till, mycket beror på dagsformen, och jag kommer inte börja köra några dubbelpass föränn kroppen och knoppen verkligen vill det, för att det är roligt. Jag försöker fortfarande lära mig att lyssna på kroppen och acceptera att jag inte kan gå för fullt på en gång. Det måste få ta lite tid, och dendär jävla glädjen måste få lite tid på sig att hitta tillbaka. Den måste få slå bo i min kropp igen.
Jag är inte i form för att springa några lopp, jag lyfter inte längre dubbelt så mycket som många av mina vänner och jag orkar inte gå upp och powerwalka innan frukost.
Men jag är påväg. Äter frukost, middag och fil till kvällsmat. Visst, jag äter fortfarande fil till middag minst en gång i veckan men det är okej. Jag tar mig ju faktiskt ur sängen, orkar göra saker och är inte alltid ledsen.
I sommar tänker jag jobba, träna mina tre pass i veckan, hänga med vänner och vara ute i skogen. Lukta på träden och gräset, bada naken i havet, äta mängder med jordgubbar och njuta av en öl när jag känner för det. Och jag ska kyssa någon vacker man, vara lilla skeden och lära mig att tycka att jag är jävligt vacker och fin, trots att jag inte är i kanonbra form. För det är jag ju, och jag är den enda som inte har förstått det ännu.
Men det ljusnar.
jag får liksom ingen ordning
Vad gör jag om allt går åt helvete? Ja, det vet jag inte.
Känns som att jag sitter fast. Längst ner i källarn, under golvet. Det luktar lera och är jävligt mörkt. Fötterna sitter fast och hur mycket jag än kämpar så sitter jag där jag sitter. Och det känns som att allting håller på att gå käpprätt åt helvete. Allra mest skolan. Jag vill så mycket göra detta, jag VILL plugga i fem år. Men jag har en känsla, hela tiden, av att jag inte orkar. Oftast gör jag det jag ska, på rutin, men det blir inte så bra som jag skulle vilja. Ibland blir det inte bra överhuvudtaget. Det blir godkänt men jag vet att jag kan bättre, och prestationsångesten och det förbannade dåliga samvetet knackar, nej klöser, mig på axeln. Och jag är så jävla ledsen för att jag inte orkar, blir så ledsen när jag tänker att jag kommer hamna efter för det får jag inte göra. Inga fler omtentor nu. Jag får inte sacka efter för då är loppet kört, då är det färdigt.
Känns som att jag sitter fast. Längst ner i källarn, under golvet. Det luktar lera och är jävligt mörkt. Fötterna sitter fast och hur mycket jag än kämpar så sitter jag där jag sitter. Och det känns som att allting håller på att gå käpprätt åt helvete. Allra mest skolan. Jag vill så mycket göra detta, jag VILL plugga i fem år. Men jag har en känsla, hela tiden, av att jag inte orkar. Oftast gör jag det jag ska, på rutin, men det blir inte så bra som jag skulle vilja. Ibland blir det inte bra överhuvudtaget. Det blir godkänt men jag vet att jag kan bättre, och prestationsångesten och det förbannade dåliga samvetet knackar, nej klöser, mig på axeln. Och jag är så jävla ledsen för att jag inte orkar, blir så ledsen när jag tänker att jag kommer hamna efter för det får jag inte göra. Inga fler omtentor nu. Jag får inte sacka efter för då är loppet kört, då är det färdigt.
Jag saknar hemma så fruktansvärt mycket, det känns som att jag bara vill ut ur min egen kropp för den kliar och skaver och gör så förbannat ont. Har fått in både träning, städning och plugg (nåja, för det mesta) i min vardag. Men jag vill bort, fast jag vet inte vart och hur och jag vet ju att det egentligen inte är värt att fly fältet. I slutändan måste jag ju ändå ta tag i det. Men jag vet inte vad det är jag måste ta tag i.
Så jag bokar ingen resa, packar mina väskor eller flyr i panik hem till mamma, pappa, syrran och lillevovven. Istället skrikgråter jag en stund, tar på mig solglasögonen och köper mig en ny hårfärg. För något måste jag göra, behöver en förändring för jag är så förbannat less på att vara jag. Vem jag nu är.
Frågan kvarstår dock, hur tar jag mig härifrån, hur ska jag göra för att bli mer harmonisk, för att orka ta dedär djupa andetagen som folk pratar om, istället för mina egna, rädda, som är så korta och grunda, precis som om jag vore ett djur en sekund ifrån att bli påkörd. Och vad gör jag om det går åt helvete, om jag inte orkar?
Frågan kvarstår dock, hur tar jag mig härifrån, hur ska jag göra för att bli mer harmonisk, för att orka ta dedär djupa andetagen som folk pratar om, istället för mina egna, rädda, som är så korta och grunda, precis som om jag vore ett djur en sekund ifrån att bli påkörd. Och vad gör jag om det går åt helvete, om jag inte orkar?
Också finns det dedär dagarna när sängen är enda alternativet, då jag inte tar mig upp. Och perioderna där jag behöver samla mig mentalt tre dagar för att orka gå och duscha. När jag känner mig så förbannat liten och blir irriterad på hela världen, men mest på mig själv då jag har alla förutsättningar i världen, men inte orkar ta till vara på dem. När solen skiner utanför fönstret, men jag är alldeles för avtrubbad, avstängd och trött för att orka se den. Jag vet att den finns där, och om jag skulle öppna fönstret så skulle den värma mig, men det är alldeles för långt till haspen. Jag orkar inte sträcka mig för att nå, orkar inte sträcka på min förut så ståtliga längd. Vill så gärna göra som alla säger, rycka upp mig och se framåt, de fina sakerna i livet osv. Jag vill ju inte ha det såhär, jag vill orka allting. Jag vill inte bli dödstrött av att gå en timme på stan, eller att ha en enda liten föreläsning, så trött att jag måste vila en stund efteråt för att orka ta tag i andra saker. Jag vill inte behöva samla mig mentalt i flera dagar för att orka träffa vänner, äta lunch på stan eller sköta mig egna jävla hygien. Det är så ovärt, och jag känner mig som en liten, ynklig och äcklig människa.
Och jag glömmer saker hela tiden, måste kolla tio gånger i vilken sal vi ska vara, vad jag ska handla och vilken tid var det spinningpasset började nu igen? Som att jag har tappat närminnet, men de säger att det är vanligt, och det är inte säkert att minnet någonsin blir helt återställt. Jag som var tillräckligt virrig, glömsk och klumpig redan innan. Jag vill inte vara tjugo-ish och inte ha något närminne, jag vill inte befinna mig under golvet och jag vill framförallt inte att det ska gå åt helvete. Jag vill orka rycka upp mig, trots att det är det värsta uttrycket jag vet, det är fan inte bara att rycka upp sig. Det är svårt och det är ett jävla heltidsjobb. Men det måste göras, jag önskar bara att det ibland kändes lite lättare, att jag kunde känna glädje i det jag gör och att jag skulle kunna se fram emot saker igen. Att jag kunde få känna lite harmoni och kunna känna mig tillfreds på den platsen där jag är. Jag vill känna mig lycklig över att jag lever, att jag är jag och jag vill känna att jag duger utan att behöva prestera, jaga resultat, och vara tiptop hela tiden.
Snaskisar
Umeå
Jag är här nu. I min lägenhet på 35 kvm. Har smörjt in mig med body butter som luktar persika och dricker te med smak av champagnegrädde. Känner mig brutalt ensam.
Som när man står i ett rum fullt av människor, men det enda man hör är sina egna hjärtslag, för man känner sig så jävla ensam.
Saknar min familj, mina vänner, Johan och allmänt bara luften i Piteå. Saknar tillochmed att ha fabrikslukten ingrodd i näsan. Saknar att kunna följa med syrran och lillevovven på promenad, och att ta en fika på nodo och snacka bort en hel kväll med Amanda. Saknar pappas mat, även om jag skulle kunna gifta mig med mig själv för att jag lagar så sjukt smarriga middagar. Saknar mamma och hennes kramar och pussar på kinden. Saknar att köra vilse i Sjulnäs. Och Johan, åh. Saknar att titta på hans fräknar i smyg och att få honom att skratta med sin stora, vackra mun.
Annars då? Jag trivs med utbildningen, kanske inte så mycket med upplägget på pedagogikkursen jag läst hela hösten, och som tar slut på måndag, men jag känner att jag valt rätt grej att syssla med i 50 år. Ett jobb som jag förhoppningsvis kommer tycka om att gå till i alla fall fyra av fem dagar i veckan.
Har fantastiska vänner också, vi kramas mycket och pratar jämt. Ses vi inte på skolan så ses vi på kvällarna, och ses vi inte alls så pratar vi i telefon eller skickar sms till varandra och skriver "puss och kram snaskis" innan vi ska sova. Tycker så mycket om dem. De finns där, lyssnar och skrattar när jag blir generad över något snuskigt de sagt.
Jag vet inte jag, trots allt detta så vill jag helst bara ut ur mitt egna skinn ibland. Så jag tänkte att det kanske skulle vara bra att skriva, det kanske bli bättre om jag skriver, så jag får lite klarhet i vad som egentligen är på tok. Om något är på tok ens, eller om det är bara jag som är lite dum och otacksam. Fast jag är tacksam, för att jag är frisk, för att jag har så fina människor runtomkring mig, för min lägenhet för den är så fin, att jag har råd att göra saker jag vill och köpa vackra kläder, för att jag har hittat en utbildning som leder till att jag får syssla med det jag vill i framtiden. För att jag känner något för människor och för andra saker och ting. Det finns mycket att vara tacksam för, men ibland är man lite ledsen och det är okej för i slutet av dagen är man inte mer än människa.
Ett glas vin och en vän
Så länge jag har allt att dela med kan jag bo i en pappåse.
Dom sista drömmarna
Tre månader har gått sen senaste uppdateringen, dethär med att blogga kanske inte är min grej ändå.
Eller så är det det, men livet har kommit ivägen dessa månader. Kommit ivägen och varit så himla jobbigt och tungt. Pappan har varit dålig och är det fortfarande. Han kommer bli bra snart, men ändå har det varit så jobbigt. Jobbigt att veta att han har så ont att han både gråtit och åkt ambulans, och själv står jag på sidan och kan inte göra något. Förutom att köpa choklad och tidningar, skjutsa och hämta på akuten och hjälpa mamma när hon behöver.
Eller så är det det, men livet har kommit ivägen dessa månader. Kommit ivägen och varit så himla jobbigt och tungt. Pappan har varit dålig och är det fortfarande. Han kommer bli bra snart, men ändå har det varit så jobbigt. Jobbigt att veta att han har så ont att han både gråtit och åkt ambulans, och själv står jag på sidan och kan inte göra något. Förutom att köpa choklad och tidningar, skjutsa och hämta på akuten och hjälpa mamma när hon behöver.
Det är annat som kommit ivägen också. Sådant jag inte kan sätta fingret på, men som har gjort att jag har varit så jävla ledsen och inte orkat alls. Inte orkat träna, laga mat eller tvätta på flera veckor. Städa lägenheten har inte ens funnits på kartan. För ibland har jag gått upp ur sängen, druckit ett glas mjölk, varit på jobbet och sen bara lagt mig i sängen igen. Ibland har jag inte ens orkat gå upp överhuvudtaget. Inte förens sent på dagen. Och ibland, väldigt ofta, har jag känt mig så jävla ensam. Trots att jag vet att jag har alla jag har, så har jag ändå haft en klump av ensamhet i magen.
Som tur är så vinder ju vinden allt som oftast efter ett tag och jag tror att jag precis rivit ytan, jag mår bättre än på mycket länge. Jag har kommit in på lärarutbildningen, fått en lägenhet med ett kök, litet men det är ändå ett kök. Om tre veckor flyttar jag från Piteå, börjar om på nytt. Och jag har fan i mig aldrig varit så rädd förut, aldrig haft sådan separationsångest, men jag vet att det blir bra. När jag fått in mina kläder och min fina röda dammsugare, och lagar första middagen vet jag att det kommer kännas helt okej. Och jag längtar efter att få tända ljus, dricka te och gå långa promenader i nya omgivningar. Jag är inte så ensam egentligen, trots att jag inte har någon skäggig karl i badrummet. Fast det hade ju varit fint, en karl med skägg och tofs. Det finns en som väcker ett visst intresse, en som jag nog inte kommer få, en som flyttar från Umeå när jag flyttar dit. En med mörkt, lockigt hår. En med skägg och tofs, och de manligaste dragen och armar jag sett. Det gör faktiskt inget egentligen, men det är skönt att veta att jag fortfarande kan, jag har fortfarande förmågan att bli nyfiken på vad som finns innanför pannbenet, och inte bara innanför kläderna. Det finns fortfarande intresse för mäns insidor och även om det kan låta så, när jag säger att jag aldrig mer kommer dejta någon som inte har skägg och tofs, så är det ytliga inte så viktigt. Inte så viktigt som jag får det att låta, i alla fall. Men det är något visst med att kyssa någon som kittlar ens överläpp med sitt skägg.
Det börjar bli tomt i mitt rum här på Storgatan, men trots det vet jag att jag alltid kommer vara hemma här. Och bestämmer sig livet för att det ska skita sig så är det inte långt hem och jag kanske inser att det är meningen att jag ska göra något helt annat. Men det får komma sen, då och om det händer. Jag oroar mig inte längre för man kan inte bestämma eller förhindra saker in i minsta detalj, det bara händer. Som att ens pappa blir sjuk, sommaren tar slut eller att någon man egentligen inte känner lägger händerna på ens axlar en sen kväll efter för många glas vin. Det är livet helt enkelt, med förjävliga dalar men helt fantastiska toppar.
Att bli vuxen
Jag säger ofta till mig själv och mina vänner att jag ångrar året med Honom, och månaderna av ångest efteråt. Och jag känner ofta en otroligt åldersnoja, tiden springer ifrån mig och ofta känner jag mig allt annat än ung och vital.
Men jag har kommit fram till att, om man bortser från Honom, så har jag vuxit och blivit en mycket bättre människa än jag var för ett år sedan.
Men jag har kommit fram till att, om man bortser från Honom, så har jag vuxit och blivit en mycket bättre människa än jag var för ett år sedan.
Jag har hunnit med två jobb, tjänat pengar som jag kunnat leva av, gjort mig av med människor jag inte behövt, skaffat nya vänner och knutit starkare band till mina gamla vänner, som jag tror jag kommer ha för resten av livet.
Jag har gjort människor glada, jag har gjort mig själv glad, jag har hjälpt mina föräldrar och även gjort dem glada. Har börjat hitta mig själv och förstå vad jag vill med mitt liv. Jag har börjat längta efter, och tro på kärlek igen, jag vill ha någon som är bra för mig, och som inte bara står ut med mig, och jag har faktiskt börjat älska livet som det är här och nu, jag vill ta vara på det och njuta av varje tusendels sekund. Jag springer inte längre ifrån något och jag jagar inte efter något jag tror jag letar efter.
Läste svar på kommentarer i en blogg jag följer sedan några månader, det var en läsare som undrade vad man ska göra när man slutat tro på kärleken. Svaret var "Ta sig i kragen och börja tro på den igen. För den finns där ute." Så fint, och så sant. Jag har slutat försöka våga, istället har jag tagit mig i kragen och bara vågat.
Läste svar på kommentarer i en blogg jag följer sedan några månader, det var en läsare som undrade vad man ska göra när man slutat tro på kärleken. Svaret var "Ta sig i kragen och börja tro på den igen. För den finns där ute." Så fint, och så sant. Jag har slutat försöka våga, istället har jag tagit mig i kragen och bara vågat.
Jag vill inte vara den jag var för ett eller fem år sedan, vill framåt, bli vuxen och hitta ett lugn i att bara vara jag. Och jag tror jag är på god väg. Jag är kanske inte lika smal som jag var för ett år sedan, men jag är inte heller lika olycklig, och istället har jag fått snygga tuttar och samlat på mig två vackra tatueringar som redan blivit delar av den jag är.
Om någon månad får jag veta om jag kommer in på utbildningen jag sökt, och förhoppningsvis hittar jag en fin lägenhet med stort kök där jag kan laga mycket och god mat, dricka vin ur kantiga glas med mina vänner och städa varje torsdag. Det längtar jag efter, en vardag med mig själv och helger tillsammans med min andra familj. Längtar efter att få rå om mig själv, kunna korka upp en flaska billigt vin efter storstädningen och kanske hitta en man som kan sova i min säng, i mitt alldeles egna hem. En man som värmer mina fötter under täcket när det är som kallast och en man som rakar sig framför min badrumsspegel.
Åldersnojan och stressen över att livet går för fort kan dra åt helvete, jag längtar efter att bli vuxen. Och om en vecka åker jag till Uppsala och firar valborg där med finaste vännerna, det ska tydligen vara ett jävla drag där, då ska jag bara njuta och insupa all kärlek jag bara kan.
Tacksam
Sedan i söndags har jag bokstavligen studsat runt. Tycker det är underbart, så vad folk än säger
så tänker jag kö. Kö ba kö! Livet, va <3
VÅREN
Det pirrar i min mage. Bra så.
Show what mama gave you
Du måste utgå från din kropp och kroppstyp. Man kan inte trolla med DNA och gener – om man självklart inte tar till plastikkirurgi, men det är en annan femma.
Det viktigaste av allt är att du älskar din kropp oavsett om du haft en 11 dagars spritsemester i Åre. Man ska vara snäll mot sig själv. Om inte du älskar din kropp och stolt står upp för den – hur ska någon annan kunna göra det.
Nästa gång du ligger med din pojkvän, får ett hemsläp eller träffar killen du dejtar – sträck på ryggen, var stolt över din kropp (kort, lång, kurvig som smal) show what mama gave you (våga ta steget) för du är döläcker! Göm dig inte och släck för i helskotta inte lampan. Släng av dig underkläderna och spatsera stolt NAKEN, gärna med alla lampor tända och riktade mot dig. Garanterar om inte annat ett mycket bättre sexliv!
Lär dig att älska dina brister – so what att du har ett ärr på magen eller ett födelsedagsmärke lika stort som Afrika på ryggen. Men det är ju just det som är DU. Ingen minns en perfekt kropp utan defekter, för det är de små detaljerna vi vill och alltid kommer att minnas.
- Bästa, bästa, bästa jävla Petra Tungården
First day of my life
Ikväll har jag varit på bio med en annan man, våra lår nuddade varandra och jag skrattade. Från magen.
Just idag är jag (fan) inte stark
"När han gick tog han allt med sig. Hans frånvaro märks vart jag än ser."
Öronhänge
Lite trött tjej. Men i alla fulla fall; igår hade vi lilla julafton och jag fick en ny kompis till örat!
Men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Om någon skulle fråga mig om jag ångrar året som gått, och om jag hade gjort annorlunda ifall jag haft chansen - ja, helt klart. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag aldrig slängt mig in i det med huvudet före. Hade inte slängt mig in i det överhuvudtaget. För det har inte varit värt det. Inte någonstans.
Jag lovade mig själv att 2011 skulle minsann bli året då jag tog hand om mig själv och satte mig själv i första rummet. Alltid. Istället har jag gjort precis tvärtom och idag ångrar jag det något enormt. Att gå igenom det jag gjort detta år önskar jag inte ens min värsta fiende. Ingen ska någonsin behöva ha så ont, inte över en sådan sak som Kärleken. Kärleken ska hjälpa en, inte stjälpa.
Samtidigt har jag blivit många erfarenheter rikare; jag har insett att jag är otroligt mycket starkare än jag tror och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig, aldrig skulle kunna vara otrogen. Inte mot någon.
Jag och en vän pratade om just detta för några veckor sedan och hon menade att man kan aldrig säga aldrig, man kan aldrig lova att man aldrig ska vara otrogen. Men idag kan jag det, jag kan på riktigt lova att jag aldrig skulle göra mot någon som han har gjort mot mig. För jag vet hur det känns, sveket. Jag vet hur det äter upp och krossar små fågelhjärtan.
Jag kan kanske inte säga att jag känner mig starkare än någonsin, det vore lögn. Men jag kan säga att jag saknar honom mindre och mindre, och med facit i hand, efter en bakiskväll med världens bästa brudar och världens bästa samtalsämnen: sex och män, kan jag säga att jag inte längre är kär i honom. Jag kanske saknar och önskar att det hade fungerat, men någonting har hänt och det har börjat växa ett litet frö av hat inom mig. Och det är fruktansvärt skönt. Det är inte bra att tycka illa om någon, men jag hatar hellre än fastnar i olycklig kärlek.
Jag kommer aldrig glömma det han gjort, men jag är färdig med ältandet och nu tänker jag sträcka på ryggen, gå ut i världen och träffa människor som gör att jag börjar tro på Kärlek igen.
Jag lovade mig själv att 2011 skulle minsann bli året då jag tog hand om mig själv och satte mig själv i första rummet. Alltid. Istället har jag gjort precis tvärtom och idag ångrar jag det något enormt. Att gå igenom det jag gjort detta år önskar jag inte ens min värsta fiende. Ingen ska någonsin behöva ha så ont, inte över en sådan sak som Kärleken. Kärleken ska hjälpa en, inte stjälpa.
Samtidigt har jag blivit många erfarenheter rikare; jag har insett att jag är otroligt mycket starkare än jag tror och jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig, aldrig skulle kunna vara otrogen. Inte mot någon.
Jag och en vän pratade om just detta för några veckor sedan och hon menade att man kan aldrig säga aldrig, man kan aldrig lova att man aldrig ska vara otrogen. Men idag kan jag det, jag kan på riktigt lova att jag aldrig skulle göra mot någon som han har gjort mot mig. För jag vet hur det känns, sveket. Jag vet hur det äter upp och krossar små fågelhjärtan.
Jag kan kanske inte säga att jag känner mig starkare än någonsin, det vore lögn. Men jag kan säga att jag saknar honom mindre och mindre, och med facit i hand, efter en bakiskväll med världens bästa brudar och världens bästa samtalsämnen: sex och män, kan jag säga att jag inte längre är kär i honom. Jag kanske saknar och önskar att det hade fungerat, men någonting har hänt och det har börjat växa ett litet frö av hat inom mig. Och det är fruktansvärt skönt. Det är inte bra att tycka illa om någon, men jag hatar hellre än fastnar i olycklig kärlek.
Jag kommer aldrig glömma det han gjort, men jag är färdig med ältandet och nu tänker jag sträcka på ryggen, gå ut i världen och träffa människor som gör att jag börjar tro på Kärlek igen.
Friday friday friday
Kickade igång denna fredag med finklänning, lunch och en glimt av Piteås snyggaste karl. Nu ska jag jobba till 20.30 för att sedan åka raka vägen hem och landa i soffan. Puss!
