Att bli vuxen
Jag säger ofta till mig själv och mina vänner att jag ångrar året med Honom, och månaderna av ångest efteråt. Och jag känner ofta en otroligt åldersnoja, tiden springer ifrån mig och ofta känner jag mig allt annat än ung och vital.
Men jag har kommit fram till att, om man bortser från Honom, så har jag vuxit och blivit en mycket bättre människa än jag var för ett år sedan.
Men jag har kommit fram till att, om man bortser från Honom, så har jag vuxit och blivit en mycket bättre människa än jag var för ett år sedan.
Jag har hunnit med två jobb, tjänat pengar som jag kunnat leva av, gjort mig av med människor jag inte behövt, skaffat nya vänner och knutit starkare band till mina gamla vänner, som jag tror jag kommer ha för resten av livet.
Jag har gjort människor glada, jag har gjort mig själv glad, jag har hjälpt mina föräldrar och även gjort dem glada. Har börjat hitta mig själv och förstå vad jag vill med mitt liv. Jag har börjat längta efter, och tro på kärlek igen, jag vill ha någon som är bra för mig, och som inte bara står ut med mig, och jag har faktiskt börjat älska livet som det är här och nu, jag vill ta vara på det och njuta av varje tusendels sekund. Jag springer inte längre ifrån något och jag jagar inte efter något jag tror jag letar efter.
Läste svar på kommentarer i en blogg jag följer sedan några månader, det var en läsare som undrade vad man ska göra när man slutat tro på kärleken. Svaret var "Ta sig i kragen och börja tro på den igen. För den finns där ute." Så fint, och så sant. Jag har slutat försöka våga, istället har jag tagit mig i kragen och bara vågat.
Läste svar på kommentarer i en blogg jag följer sedan några månader, det var en läsare som undrade vad man ska göra när man slutat tro på kärleken. Svaret var "Ta sig i kragen och börja tro på den igen. För den finns där ute." Så fint, och så sant. Jag har slutat försöka våga, istället har jag tagit mig i kragen och bara vågat.
Jag vill inte vara den jag var för ett eller fem år sedan, vill framåt, bli vuxen och hitta ett lugn i att bara vara jag. Och jag tror jag är på god väg. Jag är kanske inte lika smal som jag var för ett år sedan, men jag är inte heller lika olycklig, och istället har jag fått snygga tuttar och samlat på mig två vackra tatueringar som redan blivit delar av den jag är.
Om någon månad får jag veta om jag kommer in på utbildningen jag sökt, och förhoppningsvis hittar jag en fin lägenhet med stort kök där jag kan laga mycket och god mat, dricka vin ur kantiga glas med mina vänner och städa varje torsdag. Det längtar jag efter, en vardag med mig själv och helger tillsammans med min andra familj. Längtar efter att få rå om mig själv, kunna korka upp en flaska billigt vin efter storstädningen och kanske hitta en man som kan sova i min säng, i mitt alldeles egna hem. En man som värmer mina fötter under täcket när det är som kallast och en man som rakar sig framför min badrumsspegel.
Åldersnojan och stressen över att livet går för fort kan dra åt helvete, jag längtar efter att bli vuxen. Och om en vecka åker jag till Uppsala och firar valborg där med finaste vännerna, det ska tydligen vara ett jävla drag där, då ska jag bara njuta och insupa all kärlek jag bara kan.
