Om formen
Jag är i väldigt dålig fysisk form. Eller, dålig åtminstone. För två år sedan var jag, faktiskt, väldigt vältränad. Jag hade också hur mycket tid som helst till träningen just då. Och framförallt hade jag ett enormt träningssug, jag älskade att träna och gjorde det mycket och gärna. Mellan tio och tolv timmar i veckan, varje vecka. Jag var fräsch som attans. Och stark som en liten oxe. Stark, glad och snygg.
Sedan kom ett uppbrott, ett års festande och byte mellan olika mediciner. Det blev färre timmar på gymmet, glädjen i att träna försvann. Glädjen i det mesta försvann. Glädjen blev istället till ett borde, måste. Och detdär måstet ledde till att träningen allt oftare uteblev, och sedan flyttade jag till Umeå.
Försökte mig på en comeback med simningen, tröttnade och gick på nåt spinningpass då och då. Sen blev allting så himla svart.
Jag vet att jag behöver träna och äta bra mat. För att orka, för att inte få ont i axlarna och i ryggen.
Men de senaste månaderna har varit en jävla kamp varenda dag, en kamp för att ta mig upp ur sängen och äta något annat än fil. När allt är svart, kroppen inte längre bär och det är ett enormt projekt att duscha. Ja, då är det jävligt svårt att sätta sig på bussen i 30 minuter för att åka till gymmet. Verkligen skitsvårt. Och när allting smakar grus är det svårt att motivera sig till att äta något annat än fil och hårdbröd, och min läkare säger att jag måste äta mer, och framförallt bra mat, för att orka leva. När mina energidepåer är helt slut så bör jag tydligen äta fem små mål om dagen. Men vem orkar det när allt smakar grus? Vem orkar ställa sig och laga mat när man är helt dränerad på energi?
Det är en lång väg tillbaka, men det ljusnar. Det gör ju faktiskt oftast det. Och jag vet att jag kommer bli sådär vältränad igen. Stolt och stark som en liten oxe. Skillnaden nu är att det får ta den tid det tar. Just nu tränar jag tre gånger i veckan och jag börjar känna en liten, liten glädje igen. Det känns fortfarande som ett måste, för att alla andra tränar så mycket och är så fräscha. Men jag tänker försöka nöja mig med tre gånger i veckan ett tag till, mycket beror på dagsformen, och jag kommer inte börja köra några dubbelpass föränn kroppen och knoppen verkligen vill det, för att det är roligt. Jag försöker fortfarande lära mig att lyssna på kroppen och acceptera att jag inte kan gå för fullt på en gång. Det måste få ta lite tid, och dendär jävla glädjen måste få lite tid på sig att hitta tillbaka. Den måste få slå bo i min kropp igen.
Jag är inte i form för att springa några lopp, jag lyfter inte längre dubbelt så mycket som många av mina vänner och jag orkar inte gå upp och powerwalka innan frukost.
Men jag är påväg. Äter frukost, middag och fil till kvällsmat. Visst, jag äter fortfarande fil till middag minst en gång i veckan men det är okej. Jag tar mig ju faktiskt ur sängen, orkar göra saker och är inte alltid ledsen.
I sommar tänker jag jobba, träna mina tre pass i veckan, hänga med vänner och vara ute i skogen. Lukta på träden och gräset, bada naken i havet, äta mängder med jordgubbar och njuta av en öl när jag känner för det. Och jag ska kyssa någon vacker man, vara lilla skeden och lära mig att tycka att jag är jävligt vacker och fin, trots att jag inte är i kanonbra form. För det är jag ju, och jag är den enda som inte har förstått det ännu.
Men det ljusnar.
