erikaeklundd

Tre månader har gått sen senaste uppdateringen, dethär med att blogga kanske inte är min grej ändå.
Eller så är det det, men livet har kommit ivägen dessa månader. Kommit ivägen och varit så himla jobbigt och tungt. Pappan har varit dålig och är det fortfarande. Han kommer bli bra snart, men ändå har det varit så jobbigt. Jobbigt att veta att han har så ont att han både gråtit och åkt ambulans, och själv står jag på sidan och kan inte göra något. Förutom att köpa choklad och tidningar, skjutsa och hämta på akuten och hjälpa mamma när hon behöver. 

 

Det är annat som kommit ivägen också. Sådant jag inte kan sätta fingret på, men som har gjort att jag har varit så jävla ledsen och inte orkat alls. Inte orkat träna, laga mat eller tvätta på flera veckor. Städa lägenheten har inte ens funnits på kartan. För ibland har jag gått upp ur sängen, druckit ett glas mjölk, varit på jobbet och sen bara lagt mig i sängen igen. Ibland har jag inte ens orkat gå upp överhuvudtaget. Inte förens sent på dagen. Och ibland, väldigt ofta, har jag känt mig så jävla ensam. Trots att jag vet att jag har alla jag har, så har jag ändå haft en klump av ensamhet i magen. 

 

Som tur är så vinder ju vinden allt som oftast efter ett tag och jag tror att jag precis rivit ytan, jag mår bättre än på mycket länge. Jag har kommit in på lärarutbildningen, fått en lägenhet med ett kök, litet men det är ändå ett kök. Om tre veckor flyttar jag från Piteå, börjar om på nytt. Och jag har fan i mig aldrig varit så rädd förut, aldrig haft sådan separationsångest, men jag vet att det blir bra. När jag fått in mina kläder och min fina röda dammsugare, och lagar första middagen vet jag att det kommer kännas helt okej. Och jag längtar efter att få tända ljus, dricka te och gå långa promenader i nya omgivningar. Jag är inte så ensam egentligen, trots att jag inte har någon skäggig karl i badrummet. Fast det hade ju varit fint, en karl med skägg och tofs. Det finns en som väcker ett visst intresse, en som jag nog inte kommer få, en som flyttar från Umeå när jag flyttar dit. En med mörkt, lockigt hår. En med skägg och tofs, och de manligaste dragen och armar jag sett. Det gör faktiskt inget egentligen, men det är skönt att veta att jag fortfarande kan, jag har fortfarande förmågan att bli nyfiken på vad som finns innanför pannbenet, och inte bara innanför kläderna. Det finns fortfarande intresse för mäns insidor och även om det kan låta så, när jag säger att jag aldrig mer kommer dejta någon som inte har skägg och tofs, så är det ytliga inte så viktigt. Inte så viktigt som jag får det att låta, i alla fall. Men det är något visst med att kyssa någon som kittlar ens överläpp med sitt skägg.

Det börjar bli tomt i mitt rum här på Storgatan, men trots det vet jag att jag alltid kommer vara hemma här. Och bestämmer sig livet för att det ska skita sig så är det inte långt hem och jag kanske inser att det är meningen att jag ska göra något helt annat. Men det får komma sen, då och om det händer. Jag oroar mig inte längre för man kan inte bestämma eller förhindra saker in i minsta detalj, det bara händer. Som att ens pappa blir sjuk, sommaren tar slut eller att någon man egentligen inte känner lägger händerna på ens axlar en sen kväll efter för många glas vin. Det är livet helt enkelt, med förjävliga dalar men helt fantastiska toppar.