Gav jag upp det allra dyraste?
Jag har haft fyra förhållanden i mitt liv. Tre av fyra har ljugit för mig. 75 procent, jävligt värdelös statistik.
Har alltid varit en sådan som sagt att om någon ljuger för mig, eller ännu värre - är otrogen, så drar jag direkt. Ingenting skulle få mig att ändra mig, är man otrogen är man inte värd mitt lilla fågelhjärta. Är man otrogen får man skylla sig själv om man blir ensam resten av livet. Att vara otrogen är det värsta man kan göra någon annan, näst efter att använda fysiskt våld eller våldta. Att vara otrogen är som att misshandla och våldföra sig på. Fast inte på en kropp, utan på ett fågelhjärta, en idé om hur kärlek ska vara eller känslan man har för någon annan.
Det sliter och det drar, men trots det har jag alltid förlåtit, tillslut. Jag har trott att det ordnar sig, att jag kommer över det. Mitt längsta förhållande blev bättre efter jag förlåtit lögnerna och vi hade det rätt bra. Dem var aldrig anledningen till varför det tog slut.
I mitt nuvarande förhållande är förlåtandet rätt nytt och jag undrar mycket hur det kommer bli. Jag har googlat och läst så mycket om trasiga förhållanden men även sådana som kunnat gå vidare och blivit ännu starkare efteråt. Man kan aldrig råda någon annan att stanna eller gå efter en otrohet, inte om man inte varit med om det själv. Inte ens om man varit med om det, och valt att förlåta, kan man veta om man ska stanna eller gå varje dag. Jag väljer varje dag att stanna, och varje dag undrar jag om jag verkligen gjort rätt. Vad det är som säger att han säger nej och inte ja nästa gång? Jag väljer att stanna även om jag ibland, innerst inne, kan känna att jag borde gå. Springa för livet medan jag kan. Men oftast känns det bra; ibland på morgonen vaknar jag med honom bredvid mig och tänker att han är det bästa som hänt mig, trots allt han gjort.
Jag har alltid valt att förlåta, trots att det helt går emot mina värderingar. Det bästa jag har, egentligen. Och om detta skiter sig hoppas jag att jag kan förlåta mig själv också, för att jag gav upp det allra dyraste jag har.
Idag har det varit tungt och tårarna har bränt bakom ögonlocken, jag har undrat om jag gjort rätt och om detta verkligen är vad jag vill. Men känner jag mig själv rätt så känns det helt annorlunda imorgon, då kommer jag vara glad över att jag vågade förlåta och lita på igen. Men idag är det tungt.
Har alltid varit en sådan som sagt att om någon ljuger för mig, eller ännu värre - är otrogen, så drar jag direkt. Ingenting skulle få mig att ändra mig, är man otrogen är man inte värd mitt lilla fågelhjärta. Är man otrogen får man skylla sig själv om man blir ensam resten av livet. Att vara otrogen är det värsta man kan göra någon annan, näst efter att använda fysiskt våld eller våldta. Att vara otrogen är som att misshandla och våldföra sig på. Fast inte på en kropp, utan på ett fågelhjärta, en idé om hur kärlek ska vara eller känslan man har för någon annan.
Det sliter och det drar, men trots det har jag alltid förlåtit, tillslut. Jag har trott att det ordnar sig, att jag kommer över det. Mitt längsta förhållande blev bättre efter jag förlåtit lögnerna och vi hade det rätt bra. Dem var aldrig anledningen till varför det tog slut.
I mitt nuvarande förhållande är förlåtandet rätt nytt och jag undrar mycket hur det kommer bli. Jag har googlat och läst så mycket om trasiga förhållanden men även sådana som kunnat gå vidare och blivit ännu starkare efteråt. Man kan aldrig råda någon annan att stanna eller gå efter en otrohet, inte om man inte varit med om det själv. Inte ens om man varit med om det, och valt att förlåta, kan man veta om man ska stanna eller gå varje dag. Jag väljer varje dag att stanna, och varje dag undrar jag om jag verkligen gjort rätt. Vad det är som säger att han säger nej och inte ja nästa gång? Jag väljer att stanna även om jag ibland, innerst inne, kan känna att jag borde gå. Springa för livet medan jag kan. Men oftast känns det bra; ibland på morgonen vaknar jag med honom bredvid mig och tänker att han är det bästa som hänt mig, trots allt han gjort.
Jag har alltid valt att förlåta, trots att det helt går emot mina värderingar. Det bästa jag har, egentligen. Och om detta skiter sig hoppas jag att jag kan förlåta mig själv också, för att jag gav upp det allra dyraste jag har.
Idag har det varit tungt och tårarna har bränt bakom ögonlocken, jag har undrat om jag gjort rätt och om detta verkligen är vad jag vill. Men känner jag mig själv rätt så känns det helt annorlunda imorgon, då kommer jag vara glad över att jag vågade förlåta och lita på igen. Men idag är det tungt.
"Häll upp mer av det röda nu, och säg att du vill ha mig.
Jag är lite rädd att andra män ska komma hit och ta dig.
Och jag är rädd att du mår bra nu, att allt det onda har gått över.
Och jag är rädd att jag står kvar på samma punkt utan nåt som jag behöver.
Gav jag upp det allra dyraste? Litegrann får man försaka.
Jag var bara rädd att himlen skulle hämta mig tillbaka."
- Lars Winnerbäck, såklart.
Vänner med fördelar
Brukar inte tycka om komedier men nu är det andra gången jag ser Friends with benefits inom en veckas tid, och den är lika rolig som första gången - bra betyg. Väldigt sexig, enlig mig, och Mila Kunis är ett sådant jävla bombnedslag att det kompenserar Justin Timerlakes halvbra skådespelarinsats.
Nu ska jag ladda för morgonpromenad, spinning och ett hårt överkroppspass.
Nu ska jag ladda för morgonpromenad, spinning och ett hårt överkroppspass.
En riktig man
Vill ha en man som kan föra sig. En riktig Toastmasterkille. Som charmar byxorna av mig och som charmar in sig hos mina brudar. Som är snällast i världen mot mig och som är badass mot dem som gör hans närmaste illa. Som har ambitioner, vill något med livet och som har stora men ändå realistiska framtidsplaner. En man som är händig, som kan fixa avlopp, laga saker och kunna svänga ihop middag åt mig när jag inte vill göra det själv. Som tar mig med storm ibland och ibland är han bara varmsam och försiktig. En man som vågar njuta av god mat och färgglada drinkar, som dansar röven av mig på krogen fastän dans inte är hans starka sida, och en man som kan passa mig när jag tränar bänkpress. En man som inte flyr när han kommer in i familjen, som tackar ja till en två fyra öl en lördagskväll när vi äter middag med mina föräldrar. Som vågar gå omkring naken. Som tycker att jag är dösexig i trosor och sportsockar. En som vågar skratta mycket och högt fastän folk vänder sig, som vågar bjuda på sig själv och som alltid har nära till skratt. En man som kan sopa upp mig när allt är kaos, hålla mig hårt och samtidigt visa vad han känner. En man som vågar säga hur mycket han älskar mig, hur sexig jag är och ibland också hur otroligt dumt jag burit mig åt och att jag sårat hans känslor. En man som är smart och som gärna har ett udda ämne som han kan allt om, till exempel kaktusar. En man som vågar skryta om mig bland sina kompisar och som vågar säga att han minsann ska köpa rosor till tjejen. En som kan hångla med mig i timmar utan att det måste leda till något mer, som kan kyssas så jag knappt får luft, som får mig att rodna av åtrå och som kan berätta saker tills solen går upp på morgonen.
Men allt detta spelar ingen roll egentligen, jag vill bara ha någon som går att lita på och som vill ha mig till hundra procent. Då kommer jag bli lycklig.
Men allt detta spelar ingen roll egentligen, jag vill bara ha någon som går att lita på och som vill ha mig till hundra procent. Då kommer jag bli lycklig.
