erikaeklundd

Vad gör jag om allt går åt helvete? Ja, det vet jag inte.
Känns som att jag sitter fast. Längst ner i källarn, under golvet. Det luktar lera och är jävligt mörkt. Fötterna sitter fast och hur mycket jag än kämpar så sitter jag där jag sitter. Och det känns som att allting håller på att gå käpprätt åt helvete. Allra mest skolan. Jag vill så mycket göra detta, jag VILL plugga i fem år. Men jag har en känsla, hela tiden, av att jag inte orkar. Oftast gör jag det jag ska, på rutin, men det blir inte så bra som jag skulle vilja. Ibland blir det inte bra överhuvudtaget. Det blir godkänt men jag vet att jag kan bättre, och prestationsångesten och det förbannade dåliga samvetet knackar, nej klöser, mig på axeln. Och jag är så jävla ledsen för att jag inte orkar, blir så ledsen när jag tänker att jag kommer hamna efter för det får jag inte göra. Inga fler omtentor nu. Jag får inte sacka efter för då är loppet kört, då är det färdigt. 

Jag saknar hemma så fruktansvärt mycket, det känns som att jag bara vill ut ur min egen kropp för den kliar och skaver och gör så förbannat ont. Har fått in både träning, städning och plugg (nåja, för det mesta) i min vardag. Men jag vill bort, fast jag vet inte vart och hur och jag vet ju att det egentligen inte är värt att fly fältet. I slutändan måste jag ju ändå ta tag i det. Men jag vet inte vad det är jag måste ta tag i.

Så jag bokar ingen resa, packar mina väskor eller flyr i panik hem till mamma, pappa, syrran och lillevovven. Istället skrikgråter jag en stund, tar på mig solglasögonen och köper mig en ny hårfärg. För något måste jag göra, behöver en förändring för jag är så förbannat less på att vara jag. Vem jag nu är.
Frågan kvarstår dock, hur tar jag mig härifrån, hur ska jag göra för att bli mer harmonisk, för att orka ta dedär djupa andetagen som folk pratar om, istället för mina egna, rädda, som är så korta och grunda, precis som om jag vore ett djur en sekund ifrån att bli påkörd. Och vad gör jag om det går åt helvete, om jag inte orkar?

 

Också finns det dedär dagarna när sängen är enda alternativet, då jag inte tar mig upp. Och perioderna där jag behöver samla mig mentalt tre dagar för att orka gå och duscha. När jag känner mig så förbannat liten och blir irriterad på hela världen, men mest på mig själv då jag har alla förutsättningar i världen, men inte orkar ta till vara på dem. När solen skiner utanför fönstret, men jag är alldeles för avtrubbad, avstängd och trött för att orka se den. Jag vet att den finns där, och om jag skulle öppna fönstret så skulle den värma mig, men det är alldeles för långt till haspen. Jag orkar inte sträcka mig för att nå, orkar inte sträcka på min förut så ståtliga längd. Vill så gärna göra som alla säger, rycka upp mig och se framåt, de fina sakerna i livet osv. Jag vill ju inte ha det såhär, jag vill orka allting. Jag vill inte bli dödstrött av att gå en timme på stan, eller att ha en enda liten föreläsning, så trött att jag måste vila en stund efteråt för att orka ta tag i andra saker. Jag vill inte behöva samla mig mentalt i flera dagar för att orka träffa vänner, äta lunch på stan eller sköta mig egna jävla hygien. Det är så ovärt, och jag känner mig som en liten, ynklig och äcklig människa. 

Och jag glömmer saker hela tiden, måste kolla tio gånger i vilken sal vi ska vara, vad jag ska handla och vilken tid var det spinningpasset började nu igen? Som att jag har tappat närminnet, men de säger att det är vanligt, och det är inte säkert att minnet någonsin blir helt återställt. Jag som var tillräckligt virrig, glömsk och klumpig redan innan. Jag vill inte vara tjugo-ish och inte ha något närminne, jag vill inte befinna mig under golvet och jag vill framförallt inte att det ska gå åt helvete. Jag vill orka rycka upp mig, trots att det är det värsta uttrycket jag vet, det är fan inte bara att rycka upp sig. Det är svårt och det är ett jävla heltidsjobb. Men det måste göras, jag önskar bara att det ibland kändes lite lättare, att jag kunde känna glädje i det jag gör och att jag skulle kunna se fram emot saker igen. Att jag kunde få känna lite harmoni och kunna känna mig tillfreds på den platsen där jag är. Jag vill känna mig lycklig över att jag lever, att jag är jag och jag vill känna att jag duger utan att behöva prestera, jaga resultat, och vara tiptop hela tiden.